Det närmar sig.

De senaste dagarna har jag tänkt på mitt nya jobb ungefär en miljon gånger. Jag börjar nog faktiskt förstå att jag är lärare på riktigt nu. Nu ska jag undervisa, förmedla och inspirera, nu ska JAG spela en roll i massor av unga människors liv. Tanken är ju svindlande... Jösses, vad kommer dom att tycka om mig..? Hur ser jag ut i deras ögon?! Huvva! :-S

Jag jobbar en hel vecka på skolan innan eleverna börjar, har fått ett fint välkomstbrev med lite program å så. Jag längtar efter att träffa kollegor, få min arbetsplats och få lära känna skolan bättre. Kommer väl knappast hinna få stenkoll på allt innan eleverna börjar men antagligen finner man rutiner snabbt. Järnspikars va pirrigt!

Jag har 2 lediga dagar kvar innan det smäller. Vet inte riktigt vad jag ska göra med dessa dagar, blir väl till att ladda mentalt och köra nått pass med stenhårda busvisslingsträningar. Jag har gett mig den på att jag ska lära mig busvissla (UTAN att gegga med nå fingrar i käften), det finns väl ingen lärare som inte kan det?!?! Perfekt för att väcka en hög trötta kids, alternativt fånga deras uppmärksamhet när dom blir för okoncentrerade... :-) Hittills lyckas jag bara väsa fram nått som låter som pyspunka på skottkärran, dessutom dreglar jag. Törs knappt tänka på hur länge jag försökt lära mig denna konstart men det handlar lätt om 5-6 år..! Snacka om att jag är dålig förebild som elev...

Hjärtat värker fortfarande av Zelma-saknad. Hon hängde alltid med när man var ute på gården å grejjade med nått, nu är det väldans tomt. Hon var dessutom pratglad som få, något våra andra katter inte är, och det är så påtagligt tyst i huset. Vill så gärna bära på henne igen. Det bästa hon visste var att bli buren som ett spädbarn, typ ligga över axeln som när ett barn ska rapas efter matning. Gos-fisan... Åhh, va ont det gör. :-(

Va gott det är att jag har så många fina vänner och min fina familj. Vem och vad skulle jag vara utan er..?