Sorry att bloggen varit orörd så länge, har varken haft tid eller ork att sätta mig ner å skriva. Luften gick verkligen ur mig efter terminsavslutet, hjärnan pyste ihop till en blöt gegga å all den energi jag tyckte att jag hade inför sommaren bara försvann. Drygt. Har försökt få det att vända men än har det inte gjort det å tillvaron i allmänhet hjälper inte till.
Natten den 18/6 var min kusin Marcus med i en riktigt otäck bilolycka och just nu kämpar han för sitt liv på Karolinska i Stockholm. Det känns overkligt, ofattbart och alldeles skrattretande. Han är 23 år och borde inte ligga där. Så jävla onödigt, så vansinnig fånigt. Han har fått svåra skallskador och även blödningar i buken samt frakturer på ryggkotor. Och nu har han fått feber och dragit på sig en lunginflammation. Det tar lixom inte slut... Jag vet inte riktigt hur mkt läkarna har kunnat ta reda på angående skallskadorna men jag antar att risken är väldigt stor att Marcus aldrig blir sig själv igen, om han ens kan kämpa sig igenom detta. Fy Fan.
Ännu en sommar inleds alltså med sorg och ledsamhet, är jävligt trött på att ha det så. Förra sommaren inleddes oxå med en bilolycka, där barnens dagisfröken dog. Året innan dess dog Jim och Jonas. Nu får det fan va nog.
Nu tänker jag försöka vara positiv och fokusera på bra saker. Förhopningsvis kan jag på nått mirakulöst sätt ta mig till Sveg på fredag (alla barnvakter har annat för sig, typiskt) och då blir det Yorkshire-mys på hög nivå med Anna. Just nu ligger Nellie med hög feber så det är bara att hålla tummarna för att hon är frisk till helgen. I really need this trip, it means a lot to me.
Sköt om er mina vänner!
Kramis!
My moor
Wuthering Heights
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Åh gumman. Tänk att det aldrig kan få vara helt bra. Jag hoppas verkligen att din kära kusin klarar sig ur detta helskinnad och är precis som han var förut och ännu bättre eftersom han blivit touched by an angel. Med lite tur så kanske jag kan höra med brorsan om han kan hjälpa till, tänk om det kunde vara så att de som vi förlorar till den andra sidan - himlen - kunde vara med och hjälpa till när saker blir svåra.
Visst, då kan man tycka att ingen någonsin skulle behöva dö och uppenbarligen funkar det inte så men det finns de som tar lite längre tid på sig, när de hamnat på sjukhus och så och då hinner vi kanske kontakta våra änglar.
I vilket fall, jag håller tummarna så hårt jag kan (en i taget, något har jag dock lärt mig).
Hoppas du kommer iväg och att du får det roligt gumman. Det förtjänar du. By the way, har du sett the BIG movie yet?
Jag var iväg igår. GALET HÄRLIG!
Underbar :o)
KRAM sötnos och sköt om dig nu ♥
Skicka en kommentar